"The primary purpose of journalism is to provide citizens with the information they need to be free and self-governing." Det skriver Bill Kovach och Tom Rosenstiel i sin bok "The elements of journalism". Det här har alltid varit mediernas uppdrag, att vara "den tredje statsmakten", den som granskar makthavarna och förser oss medborgare med den information vi behöver för att delta i det demokratiska samhället. Men hur går det nu när de sociala medierna tar över allt mer? Hur mycket av det som skrivs på internet kan vi egentligen lita på? Jag tror att vi i Sverige till stor del är vana vid objektiv och sanningsenlig nyhetsförmedling och att det nu kan bli svårt för många att inse att vi inte längre kan lita på allt som skrivs.
Framkomsten av de sociala medierna ställer också högre krav på gammelmedierna då det uppstår en konkurrenssituation om läsarnas uppmärksamhet. Frågan är om gammelmedierna är starka nog att behålla sin position som den tredje statsmakten och fortsätta sin oberoende och sanningsenliga rapportering till medborgarna? Eller kommer den goda journalistiken att försvinna mer och mer? Ett exempel på journalistik som inte följer "The elements of journalism" är Rupert Murdochs Fox News i USA. De beskriver sig som "fair and balanced" men verkligheten ser annorlunda ut. Fox News är de konservativas tv-kanal. De misslyckas alltså med något av det mest grundläggande inom journalistiken, att vara oberoende. Som bloggaren Jeremy Littau skriver när de konservativa hade event över hela USA: "At some point in the past month, FNC went from coverage to full-on promotion." Är det den här vägen även Sverige kommer att gå då gammelmedierna måste konkurrera med de sociala medierna?
Jag hoppas och tror att så inte är fallet. Istället hoppas jag, precis som journalisten Martin Jönsson, att den goda journalistiken kan utvecklas med hjälp av de nya verktygen som finns tillgängliga. På bara några år har tidningarna förändrats. Från att enbart ha varit papperstidningar till att nu även finnas tillgängliga på internet. Och numera använder sig många av internettidningarna även av bloggar, chattar och liknande saker. Detta tycker jag är en positiv utveckling eftersom det ökar läsarnas möjligheter till debatt och att ha offentliga åsikter. Så om de sociala medierna används på rätt sätt av gammelmedierna så tror jag att utvecklingen kan gå framåt utan att den goda journalistiken tar skada.
/Maria Lindgren
onsdag 18 maj 2011
måndag 11 april 2011
Inlägg C: När blir journalistik fiktion?
Boken jag har läst heter El Choco och den är skriven av journalisten Markus Lutteman. Kortfattat kan man säga att boken handlar om Jonas Andersson, en svensk kille som sitter i fängelse i Bolivia eftersom han har försökt smuggla kokain mellan Bolivia och Sverige. Fängelset som Jonas spenderar sin tid på heter San Pedro och det är minst sagt ett speciellt ställe. Fångarna får t.ex. köpa eller hyra sina egna celler, ju mer pengar de har desto bättre cell kan de införskaffa sig. Att få hjälp av vakterna är uteslutet eftersom de aldrig blandar sig i ett slagsmål eller liknande, de är i princip bara där för att se till så att ingen smiter. Under dagarna är det dessutom massvis med barn och kvinnor som springer omkring på fängelset eftersom många av fångarnas familjer bor där. Så man kan ju förstå att det här är en historia som Markus Lutteman gärna ville berätta.
Boken innehåller mestadels kapitel om Jonas Andersson och hans liv i fängelset, men den innehåller även kapitel om Bolivias knarkrelaterade historia och hur stämningen är i Bolivia under den tid som historien utspelar sig. Det gör att man även får en bild av Bolivia som land vilket jag anser ger berättelsen en lite mer journalistisk vinkel. Överlag så tycker jag att det är svårare att ta en sådan här bok på allvar än t.ex. ett reportage eller liknande, även fast boken är skriven av en journalist. För att en bok ska bli läsvärd så är det viktigt att den innehåller mycket detaljer och beskrivningar och även fast Markus Lutteman har träffat och intervjuat Jonas Andersson över hundra gånger så måste han ändå "hitta på" och överdriva vissa saker för att berättelsen ska bli komplett. Alltså tar det skönlitterära sättet att uttrycka sig på överhanden i boken. Därför tycker jag att det är viktigt att författaren/journalisten är tydlig med vilken kategori boken ska tillhöra, om den t.ex. ska räknas som en skönlitterär bok eller som en dokumentär berättelse eftersom det har stor betydelse för hur mycket man som läsare ska tro på av det som skrivs. Annars kan det lätt bli så som i fallet med Liza Marklunds Gömda- böcker där många läsare kände sig lurade eftersom det i slutändan visade sig att det mesta faktiskt var påhittat eller överdrivet.
Men som sagt så tycker jag att Markus Lutteman ändå får med den journalistiska vinkeln trots de skönlitterära inslagen. Många delar, som t.ex. de om Bolivias knarkhistoria, skulle även ha platsat som ett reportage i en tidning. Det märks även att Lutteman har lagt ner massor av tid på research till boken. Man får veta mycket om de andra fångarna som sitter på San Pedro, t.ex. deras olika personligheter och vad de sitter inne för. Samtidigt får man även veta mycket om Jonas Anderssons korrumperade rättsprocess och om hur svenska UD ljög om hur ofta de besökte Jonas och gav honom pengar. Fördelen med såna här typer av böcker är ju att journalister får möjlighet att skriva längre texter än enbart såna som får plats i en tidning. Som läsare får man på det här viset ta del av en mer detaljerad berättelse istället för att läsa de reportagen i tidningar som oftast bara får chansen att skrapa lite på ytan av en händelse eller ett problem. Nackdelen är som jag skrev tidigare att man inte riktigt vet hur mycket man kan ta på allvar i en bok. De flesta litar nog mer på det som skrivs i en tidning eftersom jag tror att kraven på sanning, källkritik och etik är större där då tidningar finns till för att granska samhället och makthavarna.
New journalism är ändå, trots vissa nackdelar, något som jag gillar. Journalisterna får chansen att blanda fakta med skönlitterära beskrivningar vilket ger texterna ett helt annat djup. Så länge de håller sig till sanningen och skriver sina texter för att läsarna ska få ta del av så mycket information som möjligt så ser jag inga problem med att reportagen har vissa skönlitterära inslag.
/Maria Lindgren
Boken innehåller mestadels kapitel om Jonas Andersson och hans liv i fängelset, men den innehåller även kapitel om Bolivias knarkrelaterade historia och hur stämningen är i Bolivia under den tid som historien utspelar sig. Det gör att man även får en bild av Bolivia som land vilket jag anser ger berättelsen en lite mer journalistisk vinkel. Överlag så tycker jag att det är svårare att ta en sådan här bok på allvar än t.ex. ett reportage eller liknande, även fast boken är skriven av en journalist. För att en bok ska bli läsvärd så är det viktigt att den innehåller mycket detaljer och beskrivningar och även fast Markus Lutteman har träffat och intervjuat Jonas Andersson över hundra gånger så måste han ändå "hitta på" och överdriva vissa saker för att berättelsen ska bli komplett. Alltså tar det skönlitterära sättet att uttrycka sig på överhanden i boken. Därför tycker jag att det är viktigt att författaren/journalisten är tydlig med vilken kategori boken ska tillhöra, om den t.ex. ska räknas som en skönlitterär bok eller som en dokumentär berättelse eftersom det har stor betydelse för hur mycket man som läsare ska tro på av det som skrivs. Annars kan det lätt bli så som i fallet med Liza Marklunds Gömda- böcker där många läsare kände sig lurade eftersom det i slutändan visade sig att det mesta faktiskt var påhittat eller överdrivet.
Men som sagt så tycker jag att Markus Lutteman ändå får med den journalistiska vinkeln trots de skönlitterära inslagen. Många delar, som t.ex. de om Bolivias knarkhistoria, skulle även ha platsat som ett reportage i en tidning. Det märks även att Lutteman har lagt ner massor av tid på research till boken. Man får veta mycket om de andra fångarna som sitter på San Pedro, t.ex. deras olika personligheter och vad de sitter inne för. Samtidigt får man även veta mycket om Jonas Anderssons korrumperade rättsprocess och om hur svenska UD ljög om hur ofta de besökte Jonas och gav honom pengar. Fördelen med såna här typer av böcker är ju att journalister får möjlighet att skriva längre texter än enbart såna som får plats i en tidning. Som läsare får man på det här viset ta del av en mer detaljerad berättelse istället för att läsa de reportagen i tidningar som oftast bara får chansen att skrapa lite på ytan av en händelse eller ett problem. Nackdelen är som jag skrev tidigare att man inte riktigt vet hur mycket man kan ta på allvar i en bok. De flesta litar nog mer på det som skrivs i en tidning eftersom jag tror att kraven på sanning, källkritik och etik är större där då tidningar finns till för att granska samhället och makthavarna.
New journalism är ändå, trots vissa nackdelar, något som jag gillar. Journalisterna får chansen att blanda fakta med skönlitterära beskrivningar vilket ger texterna ett helt annat djup. Så länge de håller sig till sanningen och skriver sina texter för att läsarna ska få ta del av så mycket information som möjligt så ser jag inga problem med att reportagen har vissa skönlitterära inslag.
/Maria Lindgren
måndag 14 mars 2011
Inlägg B: Etik i medierna
Det här är verkligen en svår journalistisk nöt att knäcka, precis som de säger i radioprogrammet. Å ena sidan måste man ta hänsyn till gärningsmännen och deras anhöriga och å andra sidan måste man bedöma vad som är relevant att informera läsarna om. Jag har dock min ståndpunkt klar.
Hade jag stått inför ett liknande dilemma så hade jag gått på Sydsvenskans linje. De etiska reglerna för press, radio och tv säger att om man inte publicerar namn så ska man också undvika att publicera uppgifter som kan göra en identifiering möjlig. Att då publicera uppgifterna om att 17- åringen har en blogg med extrema åsikter gör dels att många kan identifiera honom via bloggen och dels att det kan blossa upp invandrarfientliga hatstormar på internet. Båda de här sakerna bör undvikas. Man måste istället överväga vad som är relevant för läsarna att veta just nu. Om polisens utredning sen visar att den 26-åriga mannen blev mördad eftersom han var homosexuell, ja då är det relevant för allmänheten att veta gärningsmännens religiösa bakgrund och liknande. Detta måste då uppmärksammas eftersom vi i Sverige inte kan ha ett samhälle där man blir mördad på grund av sin sexuella läggning.
Jag förstår dock problematiken som Aftonbladets ansvarige utgivare Jan Helin tar upp. Han säger att nu för tiden så kan man leta upp personuppgifter på diverse forum på internet och att det därför kan verka som att tidningarna mörkar vissa saker i sin rapportering. Ändå tycker jag inte att det är ett tillräckligt starkt argument för att publicera uppgifterna. Tidningarna borde istället hålla på sin standard och följa de etiska regler som finns. Dessutom så sa åklagaren i det här fallet att det inte finns någonting som pekar på att det är ett hatbrott som har begåtts, vilket är ännu en anledning till att inte publicera uppgifter om gärningsmännens religiösa bakgrund. Aftonbladet är ju en tidning som lever på att sälja lösnummer vilket kanske också kan ha spelat in när de bestämde sig för att publicera allt. En tidning som Sydsvenskan har sina prenumeranter och behöver därför inte publicera sådana här kontroversiella uppgifter för att få sina tidningar sålda.
Alltså hade jag som ansvarig utgivare följt den 10e etiska regeln för press, radio och tv: "Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet eller religiös åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande". Jag hade inte publicerat uppgifterna om gärningsmännens religion, i alla fall inte innan polisens utredning är färdig. Jag anser att skadan blir mycket större än nyttan om det sedan skulle visa sig att det inte var ett hatbrott och att religionen inte har något med saken att göra.
/Maria Lindgren
Hade jag stått inför ett liknande dilemma så hade jag gått på Sydsvenskans linje. De etiska reglerna för press, radio och tv säger att om man inte publicerar namn så ska man också undvika att publicera uppgifter som kan göra en identifiering möjlig. Att då publicera uppgifterna om att 17- åringen har en blogg med extrema åsikter gör dels att många kan identifiera honom via bloggen och dels att det kan blossa upp invandrarfientliga hatstormar på internet. Båda de här sakerna bör undvikas. Man måste istället överväga vad som är relevant för läsarna att veta just nu. Om polisens utredning sen visar att den 26-åriga mannen blev mördad eftersom han var homosexuell, ja då är det relevant för allmänheten att veta gärningsmännens religiösa bakgrund och liknande. Detta måste då uppmärksammas eftersom vi i Sverige inte kan ha ett samhälle där man blir mördad på grund av sin sexuella läggning.
Jag förstår dock problematiken som Aftonbladets ansvarige utgivare Jan Helin tar upp. Han säger att nu för tiden så kan man leta upp personuppgifter på diverse forum på internet och att det därför kan verka som att tidningarna mörkar vissa saker i sin rapportering. Ändå tycker jag inte att det är ett tillräckligt starkt argument för att publicera uppgifterna. Tidningarna borde istället hålla på sin standard och följa de etiska regler som finns. Dessutom så sa åklagaren i det här fallet att det inte finns någonting som pekar på att det är ett hatbrott som har begåtts, vilket är ännu en anledning till att inte publicera uppgifter om gärningsmännens religiösa bakgrund. Aftonbladet är ju en tidning som lever på att sälja lösnummer vilket kanske också kan ha spelat in när de bestämde sig för att publicera allt. En tidning som Sydsvenskan har sina prenumeranter och behöver därför inte publicera sådana här kontroversiella uppgifter för att få sina tidningar sålda.
Alltså hade jag som ansvarig utgivare följt den 10e etiska regeln för press, radio och tv: "Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet eller religiös åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande". Jag hade inte publicerat uppgifterna om gärningsmännens religion, i alla fall inte innan polisens utredning är färdig. Jag anser att skadan blir mycket större än nyttan om det sedan skulle visa sig att det inte var ett hatbrott och att religionen inte har något med saken att göra.
/Maria Lindgren
onsdag 16 februari 2011
Inlägg A: Nyhetsvärdering
"Nyhetsvärdering handlar om vad som måste karaktärisera en händelse för att den överhuvudtaget ska ses som nyhetsmässig." Det skriver Björn Johansson i sin studie om nyhetsvärdering där har går igenom just vad som ska karaktärisera händelsen. Med utgångspunkt i den studien, samt även i boken Reporter av Björn Häger och ett kapitel ur Att fånga läsaren av Per Alm och Erik Eliasson så kommer jag nedan att reflektera över anledningarna till varför två av de händelser som har skett under veckan anses ha nyhetsvärde.
Den första händelsen jag har reflekterat över handlar om Sveriges första fall av parasiten dvärgbandmask som har varit väldigt uppmärksammat under veckan. Dvärgbandmasken har hittats i en räv som sköts i slutet av 2010, och parasiten är inte bara farlig för djur utan även för människor. Detta är antagligen den största anledningen till varför just den här nyheten har blivit uppmärksammad. Ju fler som berörs av en nyhet desto större nyhetsvärde har den, och det här är ju onekligen något som berör hela Sverige då vi alla kan råka ut för parasiten. Eftersom det har skett i Sverige så spelar även den geografiska närheten in, något som även det är av stor vikt när det kommer till nyhetsvärdering. Troligen så har det skrivits ännu mer om det här i de lokala medier som finns kring platsen där räven sköts, eftersom händelsen har en ännu större geografisk närhet till de som bor i området.
Något som jag anser vara en aning motsägelsefullt är det som Björn Johansson skriver om att en potentiell nyhet kan väljas bort eftersom den anses skrämma upp människor och vara för "alarmistiska". Det här är inte uppfattningen som jag får av att ta del av dagens medieinnehåll. Jag tycker snarare att medierna försöker förstora allt och få det att verka ännu värre än vad det är som med t.ex. svininfluensan och fågelinfluensan som måste anses ha varit väldigt "alarmistiska" nyheter. Även denna händelse med dvärgbandmasken har fått stora proportioner och nyhetsmedierna har tryckt mycket på att den här parasiten kan vara dödlig för människor. När man sedan får veta mer om dvärgbandmasken så visar det sig att det inte alls är speciellt troligt att människor blir smittade, och att det är ännu otroligare att någon skulle dö av parasiten. Alltså tror jag att nyhetsvärdering också innebär att publicera nyheter som är "alarmistiska" då det ofta är de nyheterna som säljer lösnummer och som blir så kallade snackisar.
En av artiklarna om dvärgbandmasken hittar ni här.
Den andra händelsen jag har reflekterat över är en händelse som kanske mest har berört den sportintresserade delen av befolkningen, nämligen att Peter Forsberg har avslutat sin ishockeykarriär. Den här händelsen har fått stor uppmärksamhet vilket till stor del beror på att Peter Forsberg är en elitperson i det svenska samhället. Händelser som involverar elitpersoner tenderar att få stort utrymme i media. Detta dels eftersom de ofta har makt och kan påverka andra människors liv, men i Peter Forsbergs fall beror det nog mer på det som Björn Häger skriver om i sin bok, nämligen mediasamhällets illusion om att kändisar ses som familjemedlemmar. Vi tycker att vi "känner" elitpersonerna eftersom de nästan dagligen blir omskrivna i media, och det här gör att många blir engagerade i den här typen av händelser, som nu när Peter Forsberg slutar med ishockey.
Många kan säkert också känna en typ av kulturell närhet till en sådan här nyhet. De kanske vet själva hur det är att avsluta en karriär, eller att tvingas sluta med något de älskar. Dessutom så är Peter Forsberg en stor stjärna i Sverige som många gånger har hjälpt oss att ta guld i olika mästerskap, vilket gör att avsaknaden av en så pass stor hockeyspelare blir en nyhet i sig. Men precis som i händelsen med dvärgbandmasken så gäller även här att ju fler personer som berörs av nyheten desto större nyhetsvärde har den, och jag kan nästan garantera att alla sportintresserade personer i Sverige har läst någon av artiklarna om Peter Forsbergs avslutade hockeykarriär.
En av artiklarna om Peter Forsberg hittar ni här.
/Maria Lindgren
Den första händelsen jag har reflekterat över handlar om Sveriges första fall av parasiten dvärgbandmask som har varit väldigt uppmärksammat under veckan. Dvärgbandmasken har hittats i en räv som sköts i slutet av 2010, och parasiten är inte bara farlig för djur utan även för människor. Detta är antagligen den största anledningen till varför just den här nyheten har blivit uppmärksammad. Ju fler som berörs av en nyhet desto större nyhetsvärde har den, och det här är ju onekligen något som berör hela Sverige då vi alla kan råka ut för parasiten. Eftersom det har skett i Sverige så spelar även den geografiska närheten in, något som även det är av stor vikt när det kommer till nyhetsvärdering. Troligen så har det skrivits ännu mer om det här i de lokala medier som finns kring platsen där räven sköts, eftersom händelsen har en ännu större geografisk närhet till de som bor i området.
Något som jag anser vara en aning motsägelsefullt är det som Björn Johansson skriver om att en potentiell nyhet kan väljas bort eftersom den anses skrämma upp människor och vara för "alarmistiska". Det här är inte uppfattningen som jag får av att ta del av dagens medieinnehåll. Jag tycker snarare att medierna försöker förstora allt och få det att verka ännu värre än vad det är som med t.ex. svininfluensan och fågelinfluensan som måste anses ha varit väldigt "alarmistiska" nyheter. Även denna händelse med dvärgbandmasken har fått stora proportioner och nyhetsmedierna har tryckt mycket på att den här parasiten kan vara dödlig för människor. När man sedan får veta mer om dvärgbandmasken så visar det sig att det inte alls är speciellt troligt att människor blir smittade, och att det är ännu otroligare att någon skulle dö av parasiten. Alltså tror jag att nyhetsvärdering också innebär att publicera nyheter som är "alarmistiska" då det ofta är de nyheterna som säljer lösnummer och som blir så kallade snackisar.
En av artiklarna om dvärgbandmasken hittar ni här.
Den andra händelsen jag har reflekterat över är en händelse som kanske mest har berört den sportintresserade delen av befolkningen, nämligen att Peter Forsberg har avslutat sin ishockeykarriär. Den här händelsen har fått stor uppmärksamhet vilket till stor del beror på att Peter Forsberg är en elitperson i det svenska samhället. Händelser som involverar elitpersoner tenderar att få stort utrymme i media. Detta dels eftersom de ofta har makt och kan påverka andra människors liv, men i Peter Forsbergs fall beror det nog mer på det som Björn Häger skriver om i sin bok, nämligen mediasamhällets illusion om att kändisar ses som familjemedlemmar. Vi tycker att vi "känner" elitpersonerna eftersom de nästan dagligen blir omskrivna i media, och det här gör att många blir engagerade i den här typen av händelser, som nu när Peter Forsberg slutar med ishockey.
Många kan säkert också känna en typ av kulturell närhet till en sådan här nyhet. De kanske vet själva hur det är att avsluta en karriär, eller att tvingas sluta med något de älskar. Dessutom så är Peter Forsberg en stor stjärna i Sverige som många gånger har hjälpt oss att ta guld i olika mästerskap, vilket gör att avsaknaden av en så pass stor hockeyspelare blir en nyhet i sig. Men precis som i händelsen med dvärgbandmasken så gäller även här att ju fler personer som berörs av nyheten desto större nyhetsvärde har den, och jag kan nästan garantera att alla sportintresserade personer i Sverige har läst någon av artiklarna om Peter Forsbergs avslutade hockeykarriär.
En av artiklarna om Peter Forsberg hittar ni här.
/Maria Lindgren
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)